Några dagar senare möttes vi i korridoren. Det blev ett möte där det inte fanns utrymme för att inte reagera, där väggarna var för nära och där rummet var för fyllt av oss, av vibrationerna av våra känslor och tankar. Min första tanke var att hon skulle skälla ut mig, vilket jag nog hade föredragit. Men hon gjorde inte det. Hon log i stället osäkert, nästan skyggt. Men sen kom inget mer. Jag blev helt tagen på sängen. Var det ett steg till försoning? Hade jag missuppfattat leendet och att det egentligen var en hånfull min? Jag bara tittade tillbaka på henne och sedan hade vi passerat varandra.
Tänk om jag kunnat läsa hennes tankar...