Karriär

En anledning till att vi flyttade söderut var att jag kände att jag hade kört fast på jobbet. Jag jobbade tidigare på världens bästa skola, med de bästa kollegor man kunde tänka sig, vetgiriga barn som fick lära sig i en trygg miljö och en skolledning som hade förmåga att uppskatta mitt och mina kollegors arbete med eleverna.

Ändå kände jag att jag tappade lusten till arbetet.

Vi bestämde oss för att flytta, sagt och gjort. Jag skrev många personliga brev och cv:r. Jag ringde potentiella arbetsgivare, jag töjde på mina gränser, jag sökte det mesta som gick i mitt nya län. I slutändan var jag på 6 intervjuer. Ett enda var inte ett direkt lärarjobb, utan ett projektjobb mot skolan. De andra var lärarjobb och rektorstjänster.

Min reflektion är nu. Varför?
En lärare har väldigt mycket kompetens, inte bara inom sitt ämne utan även när det gäller social kompetens, effektivitet, följsamhet, reflektion, ha is i magen, många bollar i luften, fatta beslut... Ändå, inbillar jag mig, sorteras lärare bort i högen av ansökningar. Varför? Inser inte Sveriges arbetsgivare vilken kompetent person en lärare är? Kan det vara så att många människor har en bild av lärare som trångsynta, lata individer som bara vill vara lediga, besserwissrar, sura, ovilliga att lära nytt, ineffektiva? Att de har haft en lärare i skolan som de inte kommit så bra överens med och därmed drar alla lärare över en kam?

Lärare har inga karriärvägar idag. Det har pratats om utvecklingsledare och lektorer men jag har då inte sett skymten av dessa.
Jag tycker jag har så många kvaliteter som skulle kunna komma samhället eller ett företag till del, som jag inte får ut som lärare. Varför kan jag inte få chansen att prova?